Ljudet som hördes när min penna konstant slogs ner i den öppna matteboken, jag var otroligt uttråkad och när jag var det så visste jag aldrig vart jag skulle göra av händerna.

"Ms. Stanwick, would you stop that and concentrate on the lesson, please?" sa Mr. Cole utan att titta bort från whiteboarden.

En suck flydde ur mina läppar och la ner skrivredskapet bredvid mig, en del fnissade lågt åt våran mattelärares kommentar. Jag sköt dem en hård blick och de sköt en tillbaka, jag himlade med ögonen och lät min syn förflytta sig till fönstret, där kunde jag komma ifrån det eviga pratet om Galoisteori och dess ekvationer. 

Istället drömde jag mig bort, om hur det skulle vara att jobba inom modebranschen, som modell. Ett leende växte på mina läppar när jag föreställde mig hur det skulle vara att jobba för Louis Tomlinson, den bästa kläddesignern i hela världen. Han hade länge varit min favorit och jag hade nästan hela mitt klädskåp med hans kläder, även fast det hade tagit otroligt lång tid att spara ihop till dem. En dröm skulle bli uppfylld om jag fick chansen att jobba med honom, jag skulle aldrig kunna gå tillbaka till ett normalt liv då.

Bara min mamma, hennes nya man, min storebror och min bästa vän Courtney visste om min stora dröm. Jag hade många gånger funderat på att skicka en mapp med mina bilder till dem, men ångrat mig innan tanken hunnit fram. Det skulle bara få mig att verka desperat och patetisk och det ville jag inte. Utan att jag hade märkt det så hade Mr. Cole avslutat lektionen och låtit alla gå en kvart tidigare, men han själv hade suttit kvar.

"Do you like math that much Ms. Stanwick?" frågade han sarkastiskt.

Jag blängde svagt på honom och reste mig upp från min stol, packade snabbt ner mina böcker och anteckningar.

"No Professor" sa jag och tog mig snabbt ut ur klassrummet.

Med snabba steg så gick jag ner för korridoren med axelväskan slarvigt slängd över axeln, med en alldeles för lång rem så det resulterade i att väskan slog emot mina knäskålar. Jag undvek folks blickar, en av mina regler som jag hade för att överleva High School. 

Undvik blickar - Undvik dem så slipper du prata med folk

Var osynlig - Ju mindre du syns desto mindre risk att du hamnar i trubbel

Räck inte upp handen - Då kommer folk märka dig

Jag verkade vara en tyst, lidande och blyg person, men egentligen var det helt tvärtom. I början var det så att jag vägrade att prata med personen, men efter ett tag så kunde jag prata på och inte vara rädd för att göra bort mig. Det var bara det att jag avskydde High School, jag kunde knappt vänta på att ta mig ut och ta modevärlden med storm. Allt detta var bara drömmar såklart, att uppfylla en dröm så stor var näst intill omöjligt.

"Gen!" skrek en bekant röst framför mig och jag tittade upp.

Courtney kom springade emot mig och viftade med ena handen, jag log och skrattade åt hur löjlig hon såg ut.

"I've been looking everywhere for you" sa hon när hon kom fram "Did Mr. Cole molest you or something?"

"Shut up Court, someone might hear you" sa jag och knuffade leksamt till henne med handen.

Hon skrattade och slängde armen över min axel samtidigt som vi gick emot skolans parkeringsplats.

"So, what's up?" sa hon och placerade sina solglasögon på sin näsrygg.

"What do you mean?" frågade jag och kisade emot henne, mina glasögon låg i bilen.

Hon himlade med ögon och kollade på mig som om jag vore retarderad, jag höjde på ögonbrynen i en ovetande gest. Courtney stönade irriterat och slängde ut med armarna, träffade nästan en yngre kille i ansiktet, men hon kunde inte bry sig mindre.

"I mean, what's up with you today, you space out all the time now!" konstaterade hon och ställde sig framför mig.

Jag tvärtbromsade och tittade upp på henne, hon lade armarna i kors och flyttade vikten till ena höften.

"I just got a lot to think about" sa jag och gick förbi henne för att komma fram till min bil.

Jag log stolt åt den, min egna bil.

En Chevy Impala från 1967, svart lack och fyra dörrar. Ingen CD spelare, bara kassetter.

Courtney ställde sig vid passargerarsätets dörr och väntade på att jag skulle låsa upp, hon blev alltid lika otålig då jag varje gång behövde ett par sekunder för att beundra min älskling.

"I'm growing old over here!" sa hon sarkastiskt och jag kastades ur min trans.

Jag låste upp och öppnade dörrarna som jämt knisslade på ett behagligt sätt, men Courtney uppskattade aldrig min bil som jag gjorde.

"Please, lube your doors" 

"No, I love her the way she is" svarade jag och strök mina händer över instrumentbrädan.

Hon suckade surt och himlade med ögonen igen, jag flinade retsamt och satte nyckeln i tändningen för att vi skulle kunna ta oss hem till mig för att plugga på om den Amerikanska Revolutionen.

---

Hoppas ni gillar första kapitlet och kommentera gärna! :D

Det är kort i början jag vet, men vill börja smått och sedan arbeta mig uppåt för att inte dyka direkt in och sedan blir allting en enda röra. Orkar inte rätta för jag är lat och trött HEJDÅ! ♥